Stadsdelen Ålidhem växte fram under en expansiv period på 1960-talet och en av skaparna var Hans Åkerlind som 1960 kom till Umeå för att börja tjänsten som stadsarkitekt på kommunen. Till ytan var Umeå en liten stad och invånarantalet endast 24 000 personer. På Ålidhemssidan gick stadsgränsen till landskommunen redan vid Värmeverket. Snabbt kom staden att utvecklas under de följande åren.
Under 30 år var Hans Åkerlind stadsarkitekt i Umeå, en snabbväxande tid då universitetet etablerades och behovet av bostäder ökade enormt. Jag stämmer träff med honom en eftermiddag för att höra mer om tiden då flera stadsdelar i Umeå blev till. Han vill gärna ta en promenad till Ålidhem och inleda den genom skogen bland studentbostäderna på Tvistevägen, eller Ho-chi-Minh-leden som den brukade kallas på den tiden då det bara var en upptrampad stig från universitetet till Ålidhem. På vår väg passerar vi flera studentboenden som tillkommit i en stad som alltid verkar ha brist på bostäder.
– När jag började jobbet på Umeå kommun 1960 var behovet av lägenheter mycket stort och det var samma läge över hela Sverige där det byggdes för fullt. Umeå stod för ett av de större byggprojekten i och med bygget av Ålidhem. Sammanläggningen av Umeå landskommun och Umeå stad skedde 1965 och var en förutsättning för att kunna expandera vidare, konstaterar Hans Åkerlind.
Bråttom att bygga
Innan Hans tillträdde hade kommunen tagit fram och fastställt en stadsplan för att bygga villor på Ålidhem, men tomterna hade inte hunnit fördelas. I samma veva insåg kommunen att behovet av såväl studentlägenheter som vanliga lägenheter var stort i Umeå. Vid den här tiden fick Umeå en ny politiker vid styret i Gunnar Aspegren som tillträdde som ordförande i kommunstyrelsen, eller drätselkammaren som det hette då. Aspegren var vattenrättsingenjör och hade själv bildat en bostadsrättsförening av sitt eget bostadshus. Det första han gjorde var att riva upp planen för villor på Ålidhem och i stället besluta att få in så många bostäder som möjligt på området.
-Kravet var att få in sju gånger så många människor på Ålidhem, minns Hans Åkerlind. Några hade hunnit få löfte om att bygga villor på Ålidhem och de fick nu ett nej. Det var bråttom att bygga, politiskt var det ett stort tryck på att samhället skulle klara av att förse så många som möjligt med bostäder, berättar han.
När stadsplanen var klar skulle sedan flerbostadshus byggas på Ålidhem och fördelades i ungefär lika delar mellan Riksbyggen, HSB och Studentbostadsstiftelsen (som 1981 uppgick i Bostaden AB).
På så vis rivstartade Hans Åkerlinds tjänst som stadsarkitekt i Umeå med uppdraget att planera bostäder för 8000 människor, varav 3000 skulle utgöra studentbostäder.
-En så stor stadsplan krävde ett enormt arbete, något vi på stadsarkitektkontoret med vår lilla organisation på den tiden inte kunde mäkta med. Alltså måste jag koncentrera mig på att göra ett program i text som berättade vad vi ville ha på området och som fick styra stadsplanen. Förutom bostäderna innehöll programmet riktlinjer för skolor, butiksytor som skulle vara en viss storlek, parkeringsplatsers och gångvägars placering och även att området skulle innehålla en kyrka.
Han berättar gärna om den idé och vision han hade för hur områdena utformades:
-Idén var att de boende, även barnen, inte skulle behöva korsa en väg när man skulle gå till skolan eller affären. Därför planerades området noga utifrån denna idé om en trygg vardag för alla. Bilarna fick hålla till utanför själva bostadsområdet och ett tydligt centrum med samlad service var viktigt, förklarar han.
Röda färgen
Den röda färgen som föreslogs i programmet för Ålidhem beslutades efter en hel del diskussioner bland byggnadsnämndens ledamöter eftersom färgen kunde upplevas politisk. Men den röda färgen hade inte någon politisk baktanke utan var ett starkt minne som Hans hade från en studieresa inför sin arkitektexamen 1948:
-Resan gick med tåg genom ett sönderbombat Tyskland. Inte ett hus med taket kvar så långt man kunde se åt båda hållen längs järnvägen. Så småningom kom vi fram till Sienna i Italien där vi klättrade upp i stadshustornet. När vi äntligen kunde blicka ut över staden lyste en varm och röd eftermiddagssol på en stad som tvättats ren av regn. Överallt var det röda tak, rött tegel, röda fasader och röda gator och torg.
Hans beskriver denna stund i Sienna som ett minne för livet och väldigt inspirerande. Därav kom Ålidhem att få sin röda färg.
Arkitektstudenter
När Hans Åkerlind var i Stockholm i ett annat ärende fick han av en slump möjlighet att lyssna på fyra arkitektstudenter som skulle presentera sina tävlingsbidrag för det bästa studentbostadsområdet i huvudstaden. Det blev dessa unga arkitekter som sedan fick uppdraget att tillsammans med stadsarkitektkontoret i Umeå planera för det nya bostadsområdet på Ålidhem.
Hans berättar om hur imponerad han blev av allt de tagit reda på om förhållandena för att bygga här. Det var allt ifrån hur vindarna bruka blåsa i Umeå, hur mycket snö det brukade komma och hur tjälen betedde sig. Det här förberedande arbetet pågick i ett halvår vilket var en ganska kort tid för ett så pass stort projekt.
Ålidhemsdungen
Lägenhetshusen byggdes på Ålidhem, liksom daghem och skola för de yngre. Förutom studenter var de flesta som flyttade in unga personer som nyligen bildat familj. Planen var hela tiden att bygga en högstadieskola på området men det kunde kommunen vänta med eftersom det skulle ta flera år innan barnkullarna blev redo för högstadiet. Tomten där skolan skulle byggas stod alltså och väntade och hade en bit orörd natur. Det blev detta som kom att bli den så kallade ”Ålidhemsdungen”. Området låg inte långt från den fotbollsplan som finns på området idag.
-När vi skulle inleda bygget av högstadieskolan 1977 blev det starka protester mot bygget, främst från lite yngre ungdomar. De tyckte att kommunen tog deras fritidsområde och började klamra sig fast vid träden, berättar han.
Kravallerna som höll på under en månad orsakade den största polisinsatsen i norra Sverige på den tiden. 40–50 poliser skickades till Umeå för att hålla ordning och för att få de som protesterade att flytta på sig. De tyckte att högstadieskolan kunde byggas på Carlshem i stället, men kommunen höll ut och till slut kunde skolan byggas.
Hans Åkerlind är nöjd med tillblivelsen av Ålidhem trots att umebor ibland är kritiska och bara tycks se de parkerade bilarna på området.
-Kliv ur bilen och promenera ska ni få se en ombonad och lummig miljö med trygga gångvägar till lekplatser och skolor av alla slag, butiker, ungdomsgård och kyrka. Det kommer säkert att skrivas berättelser om lyckliga uppväxter på Ålidhem, jag har redan hört flera muntligt.